Det verkade inte finnas så många alternativa cykelvägar mellan Kristinehamn och Karlstad, så jag och Vilse hoppade på Sverigeleden, trots den omväg som syntes på kartan.
Vilse gillar grusvägar då han kan rusa fram lös. Min cykel gillar också grusvägar, men bara om gruset är hårt packat. Annars är det skitsvårt att få fäste, med tanke på all packning och tyngden efter cykeln. Men ja, så fint det är ändå, att komma bort från trafiken en stund och höra fåglarna kvittra.
Men alltså, ibland går det till överdrift. Hur kan det här ingå i en cykelled? Har man vagn efter cykeln är det bara att hoppa av och dra den genom gräset.
Större delen av vägen var dock vanlig landsväg, viket fungerar finfint.
Det här är den perfekta cyklevägen! Fin asfallt, träden ger skugga och det är lugnt och fridfullt.
Men viktigare än både fridfullhet och vägunderlag är att man kommer dit man vill på kortast möjliga tid. Jag har alltid mål när jag cyklar, jag vill från en punkt till en annan, på ett snabbt och säkert sätt. Det känns som att de flesta cykelleder är gjorda, både för att passa de som vill framåt och de som bara vill cykla omkring i natursköna områden. Jag önksar att det fanns två olika leder, i två olika färger. En kortare, tråkigare sträcka för de som vill fram och en an annan som passar de som vill cykla i en lugnare takt och hålla sig en bit från trafiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar