måndag 12 september 2011

Amados cães (älskade hundar)

Ungefär samtidigt som vi brukar slå läger om kvällarna börjar hundarna skälla. Om vi ligger i närheten av en by kan det vara hundratals hundars skall som tillsammans bildar en vacker körsång i mina öron. Nästan som fågelkvitter, fast lite högre. Niklas kan ligga vaken hela nätterna på grund av detta oväsen, men själv somnar jag gott till det.

Om man, som jag, fullkomligt älskar hundar är det en fantastisk upplevelse att cykla igenom dessa sydeuropeiska länder. Samtidigt som det kan vara otroligt smärtsamt. Även om det ständigt, och ibland enligt mig också befogat, diskuteras om organisationer utomlands som tar hand om och omplacerar gatuhundar (bland annat till Sverige) kan jag fullt ut förstå varför dessa människor brinner för det de gör. Rakt framför ögonen, flera gånger om dagen, ser man hundar (och andra djur) som verkligen lider. De som tyvärr inte ser detta, är bland annat de som själva är ansvariga för djuren. Det är så tragiskt.

De halvt förvildade tamhundarna, som i löst sammanhängande grupper, strövar omkring här på gaterna i Portugal och överlever på matrester och annat de hittar, är absolut inte de som har det värst. Självklart mår inte alla dessa hundar bra, men de lever ett socialt och stimulerande liv i frihet. Dessa hundar behöver inte hjälpas till ett bättre liv genom att man fångar in dem och låter dem stå i hundgårdar, för att sedan försöka introducera dem till ett live som sällskapshund. Att det däremot finns entusiaster som åker runt och fångar in dessa hundar för att kastrera dem tycker jag är otroligt bra. Lika fint som att folk uppmärksammar och tar hand om förvirrade och skadade hundar, som en gång varit husdjur, men som av olika anledningar blivit utkastade på gatan.

De hundar mitt hjärta verkligen brister av att se är många av de hundar som faktiskt har en ägare. Jag förstår inte varför man har en hund, om den ändå bara ligger fastbunden i en kedja på bakgården dygnet runt. Den enda tänkbara anledningen är att hunden varnar om det kommer in någon på tomten. Men vem som helst kan ta sig in, eftersom hunden ändå är uppbunden. Och skäller gör hunden ändå, om någon bara gå förbi utanför, eller bara av ren frustration och tristess. Andra hundar är helt apatiska och ligger tysta och stilla, oavsett vad som händer runt omkring dem. Okej, några av dessa hundar är jakthundar, som tydligen ska ligga där tills man behagar att damma av dem och ta ut dem några gånger när jaktsäsongen är kommen.

Det finns gånger då man verkligen känner att man måste göra något. Som när vi cyklade förbi den här tiken som låg och flåsade i den stekande solen. Hon hade en hundkojja i betong (en väldigt vanlig modell här borta), men solen lyste i princip rakt in i den och hon hade ingen annan skugga att ligga i. Jag tog en av mina vattenflaskor och gick in på tomten för att försäkra mig om att hon i alla fall hade vatten att dricka. Till Niklas sa jag att han skulle förbereda sig på att det kunde bli ett himla liv nu (på hunden).

Men hon var så himla snäll och mysig. När jag satte mig vid henna kråmade hon sig runt mig och lät sig klappas och klias. Så fort jag slutade lyffte hon upp sina tassar mot mig och bad om mer. Det gjorde så himla ont att lämna henne där i solen. Men i den situationen fans det inte så mycket annat att göra.

En annan hund som tassade in i mitt hjärta var denna tik som gjorde oss sällskap under siestan för ett par dagar sedan. Det var en typisk sådan hund som levde ett gott liv ute på gatan. Kanske hade hon också en ägare någon stans. Men hon verkade ingå i en grupp med tre andra hundar som rörde sig runt en stor matbutik i byn. Kontakt med människor var hon i alla fall van vid. Hon ville inte heller sluta kela och var betydligt mer intresserade av oss än av Vilse. när jag la mig ner på filten la hon sig intill mig. Jag fick nästan lite lust att ta henne med mig (även om jag förstår att det inte hade gått). Men även om hon hade det jättemysigt med oss under siestan och blev bjuden på vatten och snodde åt sig några bitar bröd, verkade hon inte det minsta bekymrad av att vi senare cyklade ifrån henne. Med andra ord den typiska turisthunden, som lever gott av att umgås med och tigga mat av förbipasserande människor, men som ändå gärna lever kvar på gatan.

Hur mycket jag än älskar hundarna fins det ändå tillfälle när jag blir rädd för dem. Inte så att jag tror att jag själv ska bli offer för deras käftar, men däremot väldigt rädd för att de ska ge sig på Vilse.

Flera gånger om dagen kommer hundar utrusande från tomterna och springer skällande mot cyklarna och vagnen. Tur att Niklas cyklar bakom och motar bort dem. Än så länge har ingen hund lyckats få kontakt med Vilse i vagnen, även när den stått still. Jag har varit jättenoga med det redan från början. Det verkar lyckligt nog som att Vilse inte tror att andra undar kan komma åt honom, för när de rusar brevid vagnen sitter han tyst och tittar efter dem och ser inte särskilt rädd ut alls.

Så fort jag ser en främmande hund närma sig, när vi promenerar genom byarna, eller hör Niklas plötsliga rop "den kommer en hund!", sliter jag ut Vilse ur vagnen eller lyfter upp honom från marken. Jag tvivlar inte på att många av dessa uttråkade vakthundar skulle kunna slitas en liten podengo i stycken. Även om de flesta bara är nyfikna och vill komma fram och hälsa.

Det händer dock någon gång då och då att Vilse får hälsa på och umgås med de lokala hundarna, till exempel om vi planerar att stanna i en by en längre stund och en till synes snäll och glad hund (som inte ser allt för skabbig ut) gör lekinviter. Jag trot att dt är viktigt att han får rusa runt och leka av sig med andra hundar ibland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar