tisdag 13 september 2011

När orken tog slut

Det skulle komma att dröja 3 månader och 500 mils cykling innan jag för första gången vrålade ut: "JAG PALLAR INTE MER!".

Det började egentligen dagen innan, på resans självaste 3-månadersdag. När vi skulle ge oss iväg på morgonen konstaterade jag att det var punka på vagnens ena hjul (punktering nr. 4 den här resan, vilket man ändå får anse vara helt okej).

Jag plockade fram lagningskittet och lagade detta.

På kvällen fick jag det så otroligt tungt och jobbigt uppför bergen. Jag trodde helt ärligt att jag blivit sjuk. Det vände sig i magen på mig och jag mådde så illa. Flåsade som aldrig förr och fick stanna åtskilliga gånger för att vila i uppförsbackarna. Vi hade väldigt svårt att hitta någon bra lägerplats och cyklade därför sista timmarna i mörker. Jag var helt slut när vi sent om sidor slog läger.

Morgonen efter mådde jag hur bra som helst. Tills Niklas tittade på vagnen och sa "Eh... Matilda, du har punka på både vagnens däck". Då förstod jag varför det hade varit så otroligt tungt kvällen innan! Det var så mörkt, så varken jag eller Niklas hade lagt märke till att hjulen blivit plattare och plattare. Anledningen att jag mådde så illa var troligtvis av ren överansträngning, då jag försökte trampa på i samma hastighet som jag brukar, fast med väldigt lite luft i däcken.

Niklas och Vilse tog en promenad medan jag plockade fram lagningskittet igen. Men adaptern som behövs för att kunna använda Niklas presta-pump till mina schradar-ventiler (bildäcksventiler) var borta. Jag hade tydligen tappat den i gräset morgonen innan. Just då blev jag så otroligt ledsen och uppgiven. Vi var uppe på ett berg med såg inte skymten av toppen. Backarna var branta och vagnen var nu så himlans tung att dra efter cykeln att det i princip inte gick att cykla uppför. Dessutom var det så fruktansvärt varmt, på äkta portugisiskt vis.

Bara några kilometer senare var vänstra hjulet platt igen. Jag ville dö, ungefär. Efter en massa om och men hittade vi till en liten cykelaffär där en snäll herre satte i en ny slang för bara 3 euro.

Två km efter det hör jag Niklas försiktiga röst bakom mig. "Matilda, det är inte din turdag idag precis". Högra hjulet: punktering. Nu kunde jag inte annat än skratta.

Vi hade i alla fall tur att hitta en stor fin cykelaffär där två killar fixade det högra hjulet helt gratis! De hittad en liten, liten tagg i däcket, som jag helt missat när jag lagat punkteringarna tidigare. Antagligen hade det funnits en tagg även i det andra däcken, men den var nu borta.

Det här var fem dagar sedan nu och både hjulen är fortfarande hela och fina. Slutet gott allting gott och nu är det ganska nice att cykla runt på vägarna igen.

1 kommentar:

  1. Haha fy fan sådan otur. Men det vara skönt att höra att det blev ett lyckligt slut... än så länge :P

    SvaraRadera